Ett brev till henne som ingen någonsin frågade

Bland civilisationens alla öronbedövande larm finns en skrämmande, iskall tomhet: ingen har någonsin frågat dig — vad vill du?

Ingen bryr sig om vad du tiger om före sömnen. Ingen frågar om du just nu vill springa framåt eller om du av livsnödvändighet måste rulla ihop dig och bara sova. Man dikterar oändligt för dig vad du borde göra, men ingen ställer den enklaste, innerligaste frågan: "Hur mår du egentligen just nu, kära du?".

Detta brev är en påminnelse: du är inte skyldig att förtjäna rätten att andas. Dina tårar är normala. Din trötthet är helig. Din ilska har rätt att komma ut. Tillåt dig att vara inte perfekt, utan levande.