Ett brev till den som är van vid att bära himlen ensam

Alla har vant sig vid att du klarar det. När planer rasar samman omkring en, när de närmaste är rädda, när stormen sopar bort alla riktmärken — då ser alla på dig. Och du står orubblig, för du kan inte annat, för sådan är din inre hederskodex.

Men jag ser det som döljer sig bakom din behärskning. Jag vet vad det kostar att behålla ett lugnt ansikte när en storm rasar inom en, och hur man ibland bara vill tystna, utan att förklara sig för någon.

Här behöver du inte hålla ställningarna. Du har redan bevisat allt genom ditt verk och ditt ord. Lägg av dig den tunga rustningen vid ingången. I detta Hus respekteras din storhet, värnas din ro och ses du som den du verkligen är — utan masker, utan titlar och utan villkor.