Mognadens två ytterligheter: Mellan inställsamhet och destruktivt ingripande

När jag iakttog relationerna mellan generationerna såg jag ofta samma drama: när föräldrar inte har en egen fast punkt att stå på, hamnar de oundvikligen i en av två ytterligheter. Somliga börjar ställa sig in hos sina barn, är rädda för att säga ett ord för mycket och spelar roller som inte är deras egna – bara för att inte tappa bort sig, bara för att någon ska visa dem en gnutta uppmärksamhet.

Andra väljer den motsatta, ännu farligare vägen – de blir alltför aktiva i den unga familjens liv. Utan att känna till de verkliga omständigheterna, eller vad som egentligen pågår mellan två hjärtan, tränger de sig på med sina råd, sina bedömningar och sina ordningar.

När jag skapade Den Gyllene Världens arkitektur ville jag ge den äldre generationen möjlighet att åter känna sin egen inre förankring och förnimma att de kan och bör leva sitt eget liv. Detta är ett slutet rum av mening, där människan inte längre behöver stå med mössan i hand för att få uppmärksamhet, inte heller hävda sig genom att lägga sig i sina barns familj.