Ett brev om dem som universum för samman gång på gång

Ödet har en märklig handstil. Ibland händer det att två människor ser varandra långt innan deras vägar verkligen korsas. En lång blick, i vilken man tydligt kan läsa en vilja att gå fram, att börja prata, att bjuda ut på en dejt — medan ni båda ännu är helt fria. Men i den sekunden tar blygheten och försagdheten överhand. Steget tas inte, vägarna skiljs åt, men minnet av den blicken stannar av någon anledning kvar inom en.

Det går långa åtta eller nio år. Och plötsligt öppnas en dörr, livet för er samman igen, och i tystnaden sker ett ögonblickligt, genomträngande igenkännande. Allt inom en skriker att detta inte är en slump, men nu är det manlig ego, rädsla eller andras omständigheter som hindrar en från att säga de enkla orden högt: ”Jag älskar dig. Jag har känslor för dig.” Och återigen — en separation i åratal.

Men universum älskar fullbordade historier. När vi inte vågar göra ett val första gången suddar det inte ut känslan — det ger oss en chans igen, och igen, och igen. Det kommer att upprepa händelserna och föra er samman ända tills ni till slut kastar av er rädslan och fattar ert sanna beslut.